weconverse

Intervjun med mig i tidningen LÄRA Stockholm har gett många kommentarer. Tack! Dessutom konverseras sakfrågorna på andra ställen. Till exempel hos Infontology under rubriken Har Skolan (med stort S) gjort sitt? Bland kommentatorerna där finns Mårten Belin, som bland annat säger:

“Gatarskis resonemang om att barnen lärt sig Engelska (dessutom modern engelska!) genom att titta på TV tror jag inte ett ögonblick på”

Jag trodde i min enfald att det var ett välkänt faktum att massor av barn, inte bara mina egna, lär sig engelska genom att titta på TV, men mer utvecklande genom att snacka med andra på Internet.

I måndags genomfördes TeachMeet Skolforum 09, med drygt 50 deltagare, de flesta lärare. Bland dom ingick Ann-Marie Anne-Marie Körling. I hennes mikropresentation (man hade sju minuter på sig) ingick sekvens nedan (klippt ur Del 3. Så titta gärna och tro vad du vill. Jag tror inte så mycket. Jag hör till dom som håller på att göra helt om när det gäller vad vi gör med våra barn.

Share This

For me one of the most important cultural settings with Twitter is the personal focus. I am Richard Gatarski the person. Therefore I changed, after long consideration, from @weconverse to @RichardGatarski.

If you are interested in the technicalities around the switch you may skip the first part and scroll down to “Changing the twitter user name is easy”.

About my real name

My father Kazimierz Gatarski was born in Poland. In his teen years he moved to England. In 1945 dad sat with his new friend Richard W and shared thoughts about their future. Richard W said that if he ever got a son he would name him Kazimierz. My father immediately returned the favor by saying he would be proud to name his first son Richard, in case he got one. Tragically Richard W died in combat in 1949.

Nine years later I was born. Mother and father discussed names. And as promised 13 years earlier I was given the name Richard. A name that I am proud of. In particular when I consider the reason why. I am also fortunate to have a rather uniqe name in the english/swedish speaking part of the world. Hence it is easy to find me. Of course, it is also important for me to remember that as I go around doing things.

Multiple identities

Those of you that know me might remember that many years ago I started to experiment with different identities - on the Internet. Sometimes in order to play trick with services so that they could not connect me as a customer with me as a person. At other times to separate my person from my ventures (e.g. corporations). Weconverse.com is an attempt to manage that of me which concern my gigs and media development. Skolmarknad.info is another one to manage my interest and doings when schools meet the marketing system. (And I have stakes in more than those ;).

When I registered with Twitter for the first time (March 2007) I decided to go for @weconverse, since my idea was to use that identity for experiments in media development/change. Since then I have figured out two things.

1. Even though my tweets are focused on my professional side (with some personal spice, never private), I find it hard to limit myself to media matters. In particular, this is a problem as I balance more and more towards how we take care of your children (including their schools).
2. At many occasions I have met other people who know about weconverse, but not me (Richard Gatarski). Last time this happened was yesterday at The Really Realtime Conference. Too sad, since I am after all a free lance consultant and find it valuable that you know about me (too).

Weconverse will remain in a limited fashion with it’s established focus. RichardGatarski will emerge more (RichardGatarski.com is under way, more on that laer).

Long name and time

As @sliceonline pointed out today, I have been talking about changing my twitter user name for several months. Two weeks ago, in another blog post (in Swedish), I asked for advice whether to go for rgatarski or richardgatarski (gatarski is taken). Before I published the post I registered the twitter user names “rgatarski” and “richardgatarski”. The majority of commenters adviced me to use the shorter version. Mainly because it takes less space - characters are limited in micro blogs.

To make a long and mindful story short, I decided that I wanted to be myself as much as possible on twitter. Rgatarski is not really me, it’s another identity. And as I have explained “richard” is important - for us I hope. So sorry, from now on we have to be even shorter when I am involved in micro blog posts.

Quite a few other twitterers use a combination of their first and last name. Fewer, it seems to me, end up in using all 15 characters available for a user name.

You are important

Enough about me. I very much care about every other physical person who follow me and/or send me messages. Another big obstacle in this process has been my ignorance about how to change a twitter user name. And what happens when one does change. Now I know more, and want to share what I have learned with the help of others.

Changing twitter user name is easy

In Twitter’s settings panel there is an option to change user name. If you do, the old name is immediately available for anyone to take. Around a month or so ago Kristofer Björkman, a (business) friend of mine, changed from @MyNewsdesk to @ddesk. The former was to become the official twitterchannel for Mynewsdesk.com, the company Kristofer works for. Appareantly he was able to keep his followers. Relief!

Then I googled around a little and found out how to do it. So this morning I:

1. logged in to RichardGatarski and temporarily changed that user name to richardxyz
2. logged in to weconverse and changed username toRrichardGatarski
3. logged in to richardxyz and changed it to weconverse, posted a note about my change, and filled in a profile that hopefylly informs where to find me
4. logged in to RichardGatarski and tweeted about the change “Dear former followers of @weconverse, you are now following @RichardGatarski (and @-send me there)”

The I begun a complicted process in attempt to keep my social things hanging together.

Replies and new followers are harder

There are a lot of “@weconverse” out there. Anyone who send a message to @weconverse will send it there, not to @RichardGatarski. That means I have to monitor that account and take proper action whenever new messages arrive. I know of no automated services that manage this problem. So, for a while I have to keep en eye there.

Sometimes a twitter savvy person recommend who to follow (e.g. FF-ing). In case anyone from now on recommend @weconverse, that means they will not follow @RichardGatarski. Perhaps potential new followers will check out @weconverse and through its bio decide to go for the “right” user name.  In the case anyone starts following @weconverse, they will get an automated Direct Message to follow @RichardGatarski instead. This is taken care of by the autorespond service in SocialOomph.

The (free) service from SocialOomph will also e-mail me a digestion of messages directed to @weconverse. Interestingly enough the first compilation just delivered contains a lot of older replies to @weconverse. But as said above, I still have to act on that manually.

The social network is a mess

Last night Jyri Engeström ended the Really Real time conference with a high level talk (video at Blip.tv) on identity management and social content. Jyri pointed to many important issues and suggested some useful directions. Still, there is a really delicate and technically complex set of problems unfolding.

I use the Twitter Facebook app to republish my tweets to Facebook.com/RichardGatarski. I have weconverse accounts at Posterous, Bloggy and Jaiku. For the moment I will let them be as they are, but changed at Identi.ca (there are limits to what I manage, and have other things to do). I normally use Ping.fm to publish micro blogs posts to Twitter, Bloggy, Jaiku and Identi.ca. My FriendFeed account weconverse has been renamed to Friendfeed.com/RichardGatarski. Which still imports stuff from some of my other social accounts. At weconvers.com a widget imports the FriendFeed stuff. I have/had to set up Bambuser, Ustream and some other services to autotweet @RichardGatarski instead of @weconverse. By the way, most of my streaming accounts will until further notice remain “weconverse”. So will the weconverse identities on YouTube, Flickr, you name it…

Do you see how complex my small social network activity is? I am not even sure what works right now. I guess it will take a while until the most important interchanges works.

Conclusion

Changing ones user name on Twitter is easy. But that user’s (identity) and it’s interrelations with a wider range of social networking services quickly become rather complex.

The case described here is about my humble person (and personal brand). Now you may imagine what happens when the issue concerns larger corporations/organizations and all their brands.

There is only one way to go.

Forward.

Welcome to @RichardGatarski and all your comments :-D

Share This

It used to be that we created a message (e.g. ad content) that appeared in a desired context (e.g. a particular medium). That is no longer the normal case, thanks to interactivity and a different way to make references. We are in a future where the media constantly evolve fluid messages. Maybe it is a mess.

Marshall McLuhan’s famous statement “The medium is the message” is grounded in the symbiotic relationship by which the medium influences how the message is perceived. Within marketing a common interpretation/use is the recognition that one should preferrably select a medium that support/enhance the message and its sender. For example, if an ad appears in a high quality “independent” medium the commercial message is most likely perceived as more valuable that if it was received through one of the senders “own” publicaion.

One aim of PR is to have “the right” journalist say something that a CEO finds valuable for his/her organization. Or, I am sometimes hired as a consultant to deliver a message to my clients staff, simply because it is more trustworthy if I say it than if the client him/herself says it.

On a side note I believe that many bloggers (still) find it more valuable if their content is found/repeated by a highly renommed newspaper than just echoed by another blogger. Mark, the value I am trying to denote is different than the one inherent from the newspapers higher (traditonal) reach (numbr of readers).

Interactvity and referencing

There are a couple of things playng tricks with us now, and increasingly even more in the future. The first has to do with interactivity, the other with referencing. Both complicates McLuhans original context, which concerned linear media for mass audiences. Let’s take one thing at a time.

Interactivity is here understood as suggested by Rafaeli: “the extent to which messages in a sequence relate to each other, and especially the extent to which later messages recount the relatedness of earlier messages”. Incrasingly we all realize more and more that the ads (on the web) we see depend on what we have seen, said, and done before. This is a result when the ads (e.g. banners) are placed by sophisticated ad distribution algorithms, like Google Adwords.

Furthermore, there is evidence all over the place that every (medium) wants to be more interactive. This quest is not new. It has simply become extremely common and implemented.

By referencing I am not really referring to the academic writing style, but rather our habit and need to point to a specific medium. For example, “I read in [nnnn] that” or “did you see [mmmm] in the TV program last night…]”. In addition, the web by definiton is all about referencing, even though we call it linking.

That is most likely something else

The last reference I did (under the word “linking”) was what I saw today at 17:45 GMT +1. It referred to an article in the English edition of Wikipedia, which is a higly interactive medium. As a matter of fact, the article was most recently edited on October 12, 2009, the third revision in October only. Hence, it is most likely that you will see something else than I did when I created the link.

Earlier today I happened to watch another great TED talk. This one featured Rory Sutherland delivering Life lessons from an ad man. I saw it on the bus, on my HTC Magic with the help of the app Mother TED. Sutherland’s talk was immediately followed by a 150 second commercial from IBM.

I found the IBM spot very interesting for two reasons. First, because it concerns Stockholm (where I live) and our “smart toll system” for vehicles going in and out from the city. Second, and more important here, because the commercial is actually an illustration of what Sutherland says: “it is perception that matters”. In other words, the spot appeared perfectly after the TED talk. They both supported each other in a symbiotic fashion

I wanted to discuss this in a mailing list, so I threw in a note about it. Afterwards, when I needed to see the spot again, it was not there. This time I viewed it on my laptop directly surfing to TED:s talk site. As a matter of fact, the ad was replaced by another one. The IBM ad is on YouTube (I think;) in case you want to see it.

We have seen nothing yet

If you think that automatically placed ad words, banners, and perhaps even ad overlays on Web videos are the only ways to go – think again. The content we see and hear is more and more assembled the very moment we ask for it. And the assemblage of the content items we used to call a “medium” is increasingly becoming more fluid and personalized.

What does all this mean?

I do now know what this means, besides a hope that my dissertation (“Artificial market actors, 2001) will be more useful. One practical implementation is that we no longer can be sure about what someone, or something, else is actually referring to. And that marketers will find it harder to determine where, and in wich context, their messages appear.

Does all this make any sense to us? That is an open question.

Share This

[Uppdatering efter giget] Tack alla seniorboendebyggare för en givande (eftermid)dag. Nu har jag laddat upp mina bilder som en pdf-fil (3,7 Mb). Och dom finns även bläddringsbara hos Slideshare.

Micasa Fastigheter i Stockholm AB är ett fastighetsbolag som äger och förvaltar Stockholms stads omsorgsfastigheter. I april 2008 hade jag ett interngig för Micasa om Webb 2.0. Det resulterade bland annat i det förnäma uppdraget att få medverka i deras aktuella konferensserie om framtida seniorboende.

Denna dag är temat Tekniken i människans tjänst. Heldagen fokuserar (med sikte på år 2030) teknik och teknikutveckling som har direkt koppling till byggande och förvaltning av seniorboenden. Programmet leds av Ulf Wickbom och innehåller förutom mig Anders Nordstrand (VD Micasa Fastigheter), Jan- Erik Hagberg (Docent, NISAL, Linköpings Universitet), Hans Kjelleryd (Adadvice på uppdrag av Hjälpmedelsinstitutet), Jon Simonsson (VD, InView AB), Niclas Perkman (VD, Manodo AB), Johan Lidén (Intel Digital Health), Filip Björnstjerna (Business developer CareIP, CareTech AB), Anna Romboli (Kommunikationschef, Ergonomidesign), Ljiljana Kapper (teknikansvarig och klasslärare i Klastorpsskolan), Mona Nilsson (miljöekonom och journalist) och Stefan Lundberg (Universitetslektor, Centrum för byggande och hälsa, KTH).

Framtidsspaning: Sociala medier är rubriken för mitt 20 minuters inslag. Det blir en djupdykning i det som börjat gro och kan vara vardagsteknik 2030. Samt en spaning från spännande experiment i tekniklabben. I skrivande stund planerar jag att förutom sociala medier ta upp Ubiqutous computing, nervimplantad, Augmented Reality och kanske 3D skrivare.

Det som gör det extra spännande är att jag bäddar för mitt eget boende 2030 (jag kvalar liksom in åldersmässigt :)

Share This

Two days ago I visited an interesting breakfast seminar (see post in Swedish). It was an event prganized by Springtime, where Emanuel Rosen stopped by on his book tour The Anatomy of Buzz Revisited.

Unboxing, by The Register described as “The new geek porn“, is the thing where people document their first encounter with cool new stuff recieved (in a box). Typically the whole experience from opening up the package to trying out the gadget/object in real life is documented on video and published live, or uploaded soon afterwards.

Unboxing content works as customer generated marketing. It informs as well as entertains. In some sense, it is/generate buzz. Speaking about the latter. For me it was natural to share with you a video where I unboxed a little, higly relevant, item a few minutes ago. Enjoy below above, on Vimeo, or on YouTube.

If you want to see other unboxings, just search for “[product] unboxing” (replace [product] with something you are interested in). As an example, I searched for “unboxing hero android” and found Hero in the house!

Share This

Jag har precis varit med på Springtimes frukostseminarium med Emanuel Rosen, apropå utgivningen av den senares bok The Anatomy of Buzz Revisited. I det stora hela var det den kanonfrukost, som naturligtvis livesändes på Bambuser och baktalades (omskrivning av “talades om i bakkanalen” ;) #rosensth.

Rosen lyfte fram 7 nyckelstrategier för att stimulera surret. En mycket bra sammanfattning för att håla reda på vad, och hur, man bör tänka och agera. Han var också mån om att peka på att det gäller att agera såväl etiskt som för goda saker. Båda aspekterna hamrade han in genom att exemplifiera med lbland annat caset Tom’s shoes, som enligt Rosen tillämpar alla dom sju strategierna.

Samtidigt undrar jag lite i vilken omfattning han äter sin egna medicin, det vill säga stimulerar buzzet kring sig och sin bok. Jag lämnar svaret öppet.

Springtime har bloggat, twittrat, och livesänt dagens evenemang. Och några av medarbetarna agerade aktivt i bakkanalerna under seminariet gång. En liten detalj är att Martin121 (ej Springtimare) twittrade inledningsvis om Rosens slides. Han hade uppenbarligen noterat att Rosen på sin världsturne förra veckan var hos WOK UK Thought leaders. Och där fanns bilderna. Av den anledningen så klistrar jag i weconverse in bilderna därifrån. Intressant…

Share This

Det här är lika mycket om innehållet (Leo Razzak) som open crowdsourcing. Idag pågår på Södra Teatern i Stockholm the NEXT Event “en dag som förändrar din syn på reklam och kommunikation”. Allt i regi av Johan Ronnestam, tillsammans med Wednesday Relations.

Under förmiddagen surrade det till i bakkanalen #NEXTevent om Leo Razzak. Uppenbarligen både berörde och berättade han om stora fina saker. Jag kollade snabbt på Bambusningen från Daniel Erkstam och det såg, eller rättar sagt lät, fantastiskt. Så när sändningen var kvar rippade jag videon, konverterade till ett ljudspår och försökte tvätta så gott jag kan på kort varsel. Nu kan du också höra (eller ladda ner mp3-filen, 15Mb):

Leo berättar inledningsvis om Anders Carlberg, som grundat Fryshuset. Jag har vid flera tillfällen haft förmåne att träffa Anders - en fantastisk människa. Lyssna gärna även på min intervju med honom om 4-Generationsmöten.

Share This

I förra veckan ringde Computer Sweden om det där med att företag och organisationer blockerar sociala medier på arbetsplatsen. Sen publicerade dom den utmärkta intervjun Dialog bättre än förbud. Där säger jag bland annat:

“Problemet är att ledningen ofta överlåter de här frågorna it-avdelningen tar hand om och då blir det säkerhetsproblem av det. I stället ska ledningen ta tag i det och se vilket värde det har för organisationen”.

I går ringde en svensk tabloid och frågade om samma sak. Vet inte vad det blir, men orolig för deras vinkling är jag.[Uppdatering 2009-10-12: Expressen gjorde en bra kortis 9/10 "Så gör svenska storföretag med Facebook & Twitter", och tog med min syn på saken i "Hon får inte twittra på jobbet"]. Men problemet kvarstår. Ledningen är på grund av ålder ofta kvar i en gammal pappersvärld och förstår vare sig den nya verkligheten eller den kreativa framtiden. Det är över 18 månader sedan jag bloggade “Security stops learning” och fortfarande är översittarna ignoranta.

I dag bloggar Hans Renman, rektor på Young Business Creatives (YBC, gymnasium i Nacka), det utmärkta inlägget Håll inte tillbaka den svenska skolans utveckling. Han skriver bland annat:

“Så sent som igår hörde jag att en stor, känd stockholmskommun inte gör det möjligt för de lärare som arbetar med de nyinköpta Mac:arnas fantastiska kreativa verktyg (iWeb, GarageBand, iMovie, mm) att spara och publicera sina arbeten, detta eftersom kommunens server vägrar dem detta”.

Jag vet inte vilken kommun det är (men kan gissa). För en timme sedan twittrar @itarstaskolan att klass 3B har gjort en musikvideo som heter “Om kroppen vi lever i”. Jag var tillsammans med Webbstjärnan på besök där i går. Årstaskolan går sina egna vägar, med mycket små medel och knapphändig utrustning men fantastisk entusiasm! I många fall tvärt emot översittarnas intentioner om hur IT skall hanteras (min tolkning). YBC har äldre elever, mer medel, men tvingas ändå ofta gå sina egna vägar (läs strunta i kommunens krav, återigen min tolkning). [Uppdatering 12.40: ser att Renman häromdagen skrev: "Det finns mycket noggrann kvalitetskontroll och uppföljning i Nacka, tro inte annat, men man styr med mål och det friutrymme som ges är enormt. Dessutom visar man ett exceptionellt stort förtroende för lärares och skolledares expertis, vågar jag påstå. Men så är också Nacka 'Sveriges Bästa Skolkommun', enligt Sveriges Kommuner och Landsting"].

Se filmen (och gärna alla andra om matematik, spanska, you name it) och fundera på om du vill ha små barn som går i en skola som Årstaskolan. (Eller för den delen ungdomar som går på gymnasium som YBC).

Share This

Just a quick note on something that I could elaborate for ages/pages. In sum, for the moment (micro) blogging is easier, more effective, and useful for mankind than Google Wave. In fact, the latter presumes a practical understanding of the former.

A lot of us (media) geeks are fascinated/obsessed by new technology (gadgets). We show off (build personal brands) by knowing/using the latest stuff. Among the latest of the latest is Google Wave. And for sure, people are conversing their fingers off to demonstrate their eagerness in riding that Wave. Not me.

Major shifts takes time

One of the hard lessons I have learned the last 20 years is that change needs time. That is, it takes a lot of attention, interest, desire, action, and reflection to change human behavior. In particular when it comes to things that are core to us humans - in this case communication (or rather “conversation”). For example, in spite of the fact that young people are attuned to IM, many schools still only think in terms of providing their pupils with e-mail addresses.

Ten years ago I started to look deeply into what we now (stilll) call Web 2.0 and social media. For me it begun with a hunch, seeded by the development of RSS technology, open source, and ease of web publication. Still, the majority of people I meet for the first time are currently shifting from “attention” to “interest”. Desire is simply not there, nor is action.

Second Life is proof

As many others I became fascinated when Second Life (SL) grew from a space for core users to mass (media) interest. I tried SL a little, realized that “virtual worlds” were mostly the same as they had been five to ten years earlier. Whenever I included stuff/demos of Second Life in my gigs it was that that the audiences buzzed about and remembered. But for most of us it would generally be smarter to start using other things, than spending a lot of time and money to figure out online worlds. Hence, I stopped talking about SL and published in May 2007 the blog post “Prioritera (inte) Second Life“, (”inte” is swedish for “not”).

Note, I did not dismiss Second Life as something totally unuseful. It was, and is, very valuable in many sitations. Furthermore, I bet that within five to ten years the next wave(s) of online 3D-worlds will for example blow schools away. The signals, e.g. Quest Atlantis, are defenitely (t)here.

In other words Second Life exemplifies the need for time, action, and reflection. Desire is simply not enough.

Profound changes are on the wayve

I first heard of Google Wave through the sudden explosion of social media buzz about it. A few weeks passed before I took (not found) the time to watch the 80 minute looooong video introducing it. The buzz was right. Here was something profoundly interesting, challenging, and game shifting.

Wish I could say how (and why).

I’m still feeling it in. I need to spend a lot of time experimenting with it. Meanwhile real time search, realtime channels (like the newly launched Twingly Channels), real time RSS, really realtime, is under way.

At the same time the (main stream) media is buzzing about organizations who do (not) block social media services. A clear sign that the big majority, as well as small laggards called “top executives”, have still not even recognized what has been here for quite a while.

New old stuff rocks now!

Yesterday I spent the afternoon at Årstaskolan (ages 6 to 15) with a group of amazing teachers and their supportive head teacher. In less than a year their school have with their own hands, and virtually no money or hardware, put together a state of the art school site (www.arstaskolan.se) and associated “knowledge hub“. Of course they put up a mobile version of the whole thing (m.arstaskolan.se). Their students, parents, and all of us may participate, rate, comment, and download stuff - including iPod/Android videos. It is a social media venture par excellence!

Everything web that Årstaskolan use have been available for at least five years (as far as I can tell).

My time is limited

Hopefully I have many more years left in this craze. I love it! But my time is limited. So, on the professional side, the choice is easy.

If I use my time to inspire other schools and organizations to do what Årstaskolan (and many other, they are just one example) do - that is more valuable than trying to figure out what Google Wave and the other 200 new things that pop up every day is.

Meanwhile, to those of you that play with Google Wave. Thank you! Let us know what you learn.

Before New year

Sooner or later someone will invite me to The Wave. At that time I have to re-think about how to plan my time including it in my life (currently I am protected by being without access ;) Most likely we will together turn our hunches from itch to sketch before this year is over. Because I am still convinced that there is profound shift hidden in the Wayve.

Please do not forget to promote, use, and share what is already here and commonly available.

Share This

Onekligen är det i mångt och mycket Twitter som regerar i den vardagliga konversationen om sociala medier. Twittrandet går kanske över och nåt annat tar vid. Och för mig är egentligen den riktigt stora grejen att Twitter får vuxna att fatta vad kidsen kan och gör samt inser värdet med nya medier i realtid - bortom dagspress och e-post.

Vi kunde inte tänka oss

En annan stor sak med Twitter är att det exemplifierar att tekniken blir vad vi gör med den. Precis som SMS var Twitter (och andra mikrobloggar) en möjlighet som sökte användning. Och hej vad det används. Till saker vi inte visste från början. Jag var inte ensam om att börja med frågan “vad ska det [Twitter] vara bra för”? Som vanligt är det inte fantasin som sätter begränsningarna - utan tiden och uppmärksamheten (eng. attention). Framförallt händer det intressanta först när vi går från tanke till handling.

För egen del har jag valt att twittra sånt som kan intressera dom som följer mig. Ett stort, varmt och hjärtligt tack till alla er!. Samt naturligtvis sånt som bygger mitt personliga varumärke. Nu senast detta. Det vill säga en medveten appropriering av fantastiska människor, organisationer och företeelser. Och förhoppningsvis bjuder jag samtidigt tillbaks på lika mycket relationellt värdeskapande.

Följa få eller massa

Brit Stakston tog i fredags upp fenomenet FollowFriday genom att reflektera och uppmuntra till att följa andra. I listan hamnade jag (@weconverse) med förklaringen: ”unfollowar mig [@BritStakston] i perioder och för att jag har stor respekt för det du gör”. Det slår mig att jag glömt återfölja efter hennes frenetiska twittrande nu i helgen. Jag har alltså gjort så att jag ibland slutar att följa när dom, ofta på konferenser, varenda minut twittrar iväg nåt om det dom just hört och sett. Resultatet blir att jag inte ser något annat (just då).

I skrivande stund är det så att @weconverse följer 149 andra. Det är nästan lagom. Jag tänker hålla mig under 200 (Brit Stakston följer runt 1 500). Det finns diverse verktyg, tjänster, appar och allt möjligt för att hantera sitt twitterintag. Men jag väljer att köra basvarianten (regelbundet kika in på min twittersida och/eller Twidtroid, en Androidapp). Planen är alltså att följa i runda slängar 200 som twittrar lagom mycket. Lagom, så att jag kan ha pejl på alla och att ingen dränker andra.

Dels blir jag tyvärr tvungen att ta bort några som twittrar otroligt mycket. Det känns som att av dom jag följer är det 10 stycken som står för 90 procent av kvittret. Flera av dom twittrar sinsemelan en hel del. Min tanke är att genom att följa en av dom, som “connector” (SNA-term) i respektive “sinsemellan”, får jag hyfsad pejl på resten. Bort rensar jag också några som mest twittrar om sociala medier i sig.

Oavsett vilka jag tar bort så smärtar blott tanken. Visst kommer jag missa en del infomation. Men det som gör ont är att “unfollow”känns asocialt. Typ “jag bryr mig inte om dig längre”. Men det gör jag. Det går bara inte att bry sig om alla jag vill bry mig om.

Samtidigt tänker jag börja följa fler som twittrar om skola, barn, ungdomar och institutionell reformering. Det senare är den väg jag viker in mer och mer på.

Re-inventing childhood

“Re-inventing childhood” blir min misson (vad jag nu skall kalla det på svenska). Och den som garanterat finns kvar i min följarlista är @dtapscott. För Don Tapscott verkar närmast vara den som dragit samma radikala slutsats(er) som jag. Inte heller han vet vad han skall kalla det, så han ber om hjälp.

Vad ska bli mitt nya Twitter Id?

Jag är döpt till Richard Gatarski. Otaliga gånger har jag träffat människor, konverserat med dom en bra stund och först efter ett bra tag har vi insett vad vi heter. Typ, “ah, det är du som är weconverse”. Nu råkar weconverse vara samlingspunkten för vår konversation kring mina inspirationer, råd och provokationer om medie- och teknologiutveckling. På Skolmarknad.info samlar jag det som mer direkt rör mötet mellan skolan och marknaden. Sen finns jag på några andra ställen också.

Som i ett led förvirringen mig versus projekten tänker jag byta Twitter Id till något med mitt namn. Hjälp mig, Vad skall jag välja?

• (@gatarski är taget, av någon polack som jag inte känner)
• @RichardGatarski (tar 10% av dom 140 tecknen, samt jobbigt att skriva på mobilen)
• @rgatarski (kanske är en bra kompromiss)

Vad tycker du?

Share This