GCI Stockholm publicerade för några veckor sedan en undersökning om hur svenska storbolag ser på sociala medier. Rapporteringen bygger på svar från 51 kommunikations- och informationsansvariga bland de 100 omsättningsmässigt största företagen i Sverige.
Martin Lindvall, seniorkonsult och chef för GCI Stockholms Digital Media Practice, är bland annat förvånad över att bara vart tredje tillfrågat storföretag har en strukturerad bevakning av vad som skrivs om dem och deras produkter i sociala medier.
Det är enkelt, bestäm dig bara för att ro ensam över Stilla havet. Sen skall du naturligtvis verkställa det hela också. Det gjorde Roz Savage för fem dagar sen. Jag snappade upp det här när jag lyssnade på senaste avsnittet av TWiT. Värden Leo Laporte kommer göra löpande podcastintervjuer med Roz, som dessutom snart drar igång sin egna podcast. Hon ror helt ensam, ingen följebåt alltså. Men hon har sällskap av delfiner (som vi kan se via YouTube) och får besök av folk. Påpassligt nog har Roz med sig en bunt visitkort.
Det här med att få prylar då? Folk och företag har gett henne fem iPods, tre digitalkameror, en Macbook, en satellittelefon och annat smått och gott. Jodå, Roz bloggar varje dag, massor av kommentarer och via Marinetrack kan du se var hon befinner sig. Just nu på kurs 205 grader i en knops "fart". Helt sjukt, här sitter jag på 113 50 i Stockholm, dricker islatte, lyssnar, läser och bloggar om det hela.
Medier gör ibland (eller kanske ofta) misstag, något som Craig Silverman bevakar och reflekterar över i RegretTheError.com (via FiR Interview). Men här tänkte jag kort peka på ett i mitt tycke mycket intressantare fall.
Business Week publicerade för tre år sen huvudstoryn Blogs Will Change Your Business. Jag läste den då, och använde ibland tidningsomslaget som ett stöd för mina tankar (BW är liksom lite tyngre än jag - tycker många). Det har visat sig att under åren, och fortfarande, så är just den storyn bland de mest lästa på BW:s webbplats. Detta oroade chefredaktörn eftersom det har hänt saker sedan dess. Helt klart tyckte redaktionsledningen och journalisterna att dom då missat en hel del fenomen. Där blogging visar sig bara vara en del i kakan. (Så mycket för idén om att vi kan förutspå vad som är viktigt och vad som kommer hända. Den svarta svanen regerar).
Hur kommer det sig att jag känner till BW:s resonemang? Jo, för i avsnittet den 22 maj 2008 i podcasten Business Week Cover Stories konverserar chefredaktören John Byrne och journalisten Stephen Baker om just det som blev den reviderade huvudstoryn Beyond blogs. Bland alla intressanta axplock är att Stephen, och kollegan Heather Green, bad sina nätverk att läsa den gamla historien och förklara för BW vad dom missat. Det gjorde dom i sina bloggar, podcasts, tweets, mm. Med andra ord hade journalisterna en konversation med sina läsare som resulterade i en fascinerande serie artiklar.
Till saken hör att Business Week utvecklats från att vara en tryckt veckotidning för affärsmän till ett socialt mediehus. Som så många andra medier har du nu Webb-TV (om än utan stöd för videodelning), podcasts, läsardialoger, tweet, med mera, med mera. Dessutom är det helt OK för journalisterna att ha egna bloggar, delta i sociala nätverk, och så vidare. På samma sätt använder koncernen McGraw-Hill Companies flera olika sociala verktygsplattformar för sitt interna arbete. Mitt intryck är att dom numera aldrig skulle komma på tanken att stänga av Facebook, Youtube och andra nyttigheter på intranätet. Du får bilda dig en egen uppfattning, och gärna fylla på våra tankar här.
Nu handlar det om såväl din egna tid som den tid vi, och framförallt våra barn, kommer att leva i. Det här inlägget råkade bli alltför långt, så risken är att du hellre tittar på någon gammal såpa än läser vidare. Men det gör inget. Även om jag blir besviken så utvecklades mina tankar medan jag skrev ned dom. Dessutom hoppas jag ändå att du kan hjälpa mig att veckla dom vidare.
Den vanligaste frågan som dyker upp under och efter mina gig är “hur skall jag hnna med att förstå alla möjligheter”. Det är åtminstone den saken som oftast ventileras under och efter att alla mötesdeltagare är samlade.
“har hon inget liv, hur hinner hon med att blogga?”.
En del av Annas svar (som jag brukade spela upp) var att hon mer eller mindre slutat titta på TV. Samma sak gäller även mig, åtminstone är det frågan om en dramatiskt minskning. Utöver det har jag i princip slutat läsa tryckta tidningar och generellt sett skurit ned på mitt envägs informationsintag.
Hela världen tittar på TV, ett medium som har drygt 50 år på nacken. Enbart i USA lär TV-tittandet omfatta 200 000 000 000 timmar per år. Åtminstone enligt Clay Shirky, som också påpekar att den tiden motsvarar 2 000 Wikipediaprojekt. Med hans ord handlar det om att vi idag har ett enormt kognitivt överskott som spills på TV-tittande. Vill du förbli lite tryggt traditionell kan du läsa Shirkys tal Gin, Television, and Social Surplus som han höll på Web 2.0-konferensen för en månad sedan. Det bygger på hans nyutkomna bok Here comes everybody: the power of organizing without organizations. För egen del har jag nog inte tid att läsa den, men njöt av hans drygt 16 minuter långa föreläsning i videoformat (inklippt här nedanför) och skall snarast se klart den längre (45 minuter) föreläsningen om boken hos Berkman Center. Följ gärna länkarna och uppdatera dig på hur folk rankar och kommenterar respektive film, som naturligt finns kopierad till många fler videodelningstjänster.
Visst är det lite kewl att jag bara så där kan klistra in en video på min webbplats. Och att vi kan se och höra detta utan att ha varit på plats. Dessutom är det superenkelt för alla som vill att dela med sig av filmerna till andra. Lite trixigare är det för oss som vill ha filmerna i mobben eller iPoden, vilket dock gick att fixa. Men nu är det ju så att många, förmodligen dom flesta, inte fattat att det är just de möjligheterna som är en av poängerna. Ett par aktuella exempel får illustrera.
Förra veckan avhölls The Stockholm Summit for Top Level School Leaders from all over the world på ett utsålt Clarion Hotel Sign. Jag försökte i sista stund få plats för att höra och se vad som hände där, men det fanns inte en chans, trots att jag ryckte i flera trådar. (Mitt fel, jag skulle anmält mig i god tid). Hela evenemanget arrangerades av Stockholms Stad, Myndigheten för Skolutveckling, Sveriges skolchefer och The International School Connection. Om du undrar varför jag inte länkar till de organisationerna så beror det på att dom har inga länkar på Summitens webbplats. Just den missen och mer orerade jag om under rubriken “Stockholm summit, webb 0.9” för ett halvår sedan. Intressant nog är just nu det inlägget sjunde träff på “Stockholm Summit” hos Google. Ett exempel på att det mesta som finns i Nätet om Summiten kommer utifrån Summiten.
Men det var väl ingen av arrangörerna som läste, eller brydde sig om, vad jag skrev. Förmodligen tänkte dom inte på att vi som inte fick plats ville se och höra vad som sades. Idag, en vecka senare, finns det inte ett ljud, inte en bild, ja inte ens en bokstav hos dom om vad som hände. Den senaste nyheten är “Registration - waiting list only”. Nästa Summit hålls om två år. Kan arrangörerna tänka om tills dess. Och i så fall kan vi lära oss något av andra, till exempel lärararna som skall ledas?
Men hoppsan, Lärarnas Riksförbund (LR) genomförde i helgen sin Kongress 2008. Och dom släppte minsann löpande ett 20-tal nyheter. Till exempel att det valdes en ny förbundsstyrelse och att Mona Sahlin omprövar S-skolpolitik. LR erbjuder dessutom ett RSS-flöde med nyheter, om än från hela förbundet (alltså mer än kongressen). Dessutom sände dom Webb-TV direkt från Kongressen och efteråt finns det ett urval filmer arkiverade. Lite gulligt kallar dom det senare “repris-sändningar”. Tänk att inte bara kunna göra TV utan också kunna göra repriser. Det mina vänner,- det är gammalt tänk. Vilket förmodligen ligger bakom att filmerna inte går att ladda ner, dom går inte att klistra in på andra webbplatser och det finns ingenting som är i närheten av “dela med dig”-funktionalitet. Glöm att du kan ranka filmerna eller kommentera dom.
Nu är just jag personligen i alla fall inte så sugen på att dela med mig av kongressfilmerna, för inslagen är rätt båring. Tänkte jag skulle titta på Mona Sahlins gästtal, men det dröjde flera minuter innan hon klev bakom talarstolen och sen malde hon på. Över huvud taget färgas produktionerna av ett trist gammaldags nyhetsrapporterande. Det vore lite förment av mig att här berätta vilka som producerat innehållet och de tekniska lösningarna. Jag vet ju inte ens vad producenterna velat leverera och vad LR köpt. It takes two to tango. Meeeen, det däer vaar inte eeens dance (jag försöker låta som Tony).
I stället tänkte jag vi kunde titta på något mer inspirerande. Som dessutom slår huvudet på spiken när det gäller dom mer djupgående förändringarna. En omstörtning som jag inte märker att några ledande politiker och företrädare för vare sig skolpersonalen eller de närmast berörda (föräldrar och elever) har i sitt tänk.
Alltså bollar jag in Lawrence Lessig, eftersom han och dem han rör sig med stödjer just inbollandet. Närmare bestämt Lawrence Lessig’s final talk on Free Culture, som han gav de 31 januari 2008 på Stanford University. Lessig är rätt mycket och naturligtvis har han en blogg. Just nu är den stängd, förmodligen för att han inte har tid (där ser ni, man både kan och behöver inte blogga). Jag vill inte säga åt Sahlin, Fjelkner och många andra att dom skall lära sig av hur Lessig håller föredrag. Däremot sticker jag inte under stol med att jag försöker mixa in lite av det som kallas “Lessig style” i mina egna framträdanden. Se själva, och lär er på köpet en hel del om hur man kan tänka i det breda spannet från “barn som bryter mot lagen” till hur man de-korrumperar världen.
Jo, förresten, när det gäller eleverna eller rättare sagt barnen och ungdomarna. Ett av deras medium med många år på nacken som verkligen är med sin tid är Kamratposten. Spendera en stund på deras webbplats KPwebben. Superkul och lärorikt. Allt i en anda som jag som förälder uppskattar. KPTV är kanonbra och dom har funktionen “tipsa en kompis”, även om dom tyvärr inte låter mig klistra in ett videoinslag här i weconverse. KPwebben erbjuder massor som är i sann Webb 2.0-anda, till och med länkarna är sökmotorvänliga och begripliga. Bara den saken är något som LR och många andra kan lära (sic!) sig av.
(Tack till alla jag klippt in bitar från och Anders Lundkvist för tipset om Clay Shirky samt Mikael Pawlo för tipset om Lessigs sista föreläsning om fri kultur.)
Vi är ju många som får mejl vi kallar för spam. Min erfarenhet är att det internationella skräpet om allt från pengar i Nigeria till allehanda spännande saker för saker för levnadsglädje på senare tid kompletterats med många namnkunniga, positivt värderade, svenska företag och deras varumärken. Under det senaste dygnet har det trillat in ett gäng sådan spam, alla med avsändaren "from@mail.nxt.carmamail.com". Tittar du in på www.carmamail.com så möts du av en tunn förklaring till varför just du fått mejl via dom. Det känns mer som en tafflig friskrivning från deras sida, än ett seriöst sätt att verkligen be om tillåtelse.
Om du sen orkar så kan du surfa vidare till www.compost.se, den domän dom tycker att du skall skicka abuse-mejl-info till om du tycker att något är fel. Naturligtvis är det inte så att du kan be komposterarna om att de skall spärra just din(a) adress(er). Men det är ganska lätt att fixa det hela på egen hand. Samtidigt för du upp hela problematiken till en mycket högre nivå.
Tala helt enkelt om för ditt spam-filter att all e-post från domänen mail.nxt.carmamail.com är skräp. Hur du gör det beror på vilket mejlhanteringsprogram du använder. I Outlook högerklickar du bara på mejlrubriken. I Google mail markerar du mejlet/en och klickar på "report spam". Den finess med Google mail, och många andra antispam-tjänster, är att dom på det sättet automatiskt lär sig vad som är skräp och filtrerar bort den inte bara för dig, utan för alla. Det handlar alltså om att vi tillsammans lär upp filtermaskinerna i stället för att (fruktlöst) tala om för compost att vi får späm.
Till sist, för dig som vill skicka post till många, Mattias Durnik är bra på riktig permission based marketing. Personligen anser jag att du skall fråga specifikt om det är OK med e-post OCH sluta skicka efter ett tag om du aldrig får respons på dina utskick. Det senare eftersom många säger OK, men tröttnar efter att ha fått massa mejl och vill bli av med dom. Ibland glömmer man till och med att man bett om mejl och tycker det är spam. Dessutom, RSS är mycket intressantare.
Hej hopp, i går kom månadsfakturan min huvudakliga mobiloperatör. Den var på det facila beloppet 2698 kronor, vilket är ungefär 2000 kronor mer än vanligt. Nu är det inte direkt 3:s fel, utan i grund och botten är det jag som gjort en miss.
Inför min resa till New York för en månad sedan gjorde jag lite halvhjärtade försök att hitta på en bra lösning för att ringa och vara uppkopplad på plats. Här hemma ringer jag (taltelefoni ni vet) med 3 och prövar mobilt bredband från 3, Tele2, Telenor och Telia (reflektioner kommer snart). Som de flesta mobiltelefonoperatörer är mer eller mindre noga med att påpeka, så är det andra taxor utomlands. Speciellt gäller det datauppkoppling, där taxorna är ENORMA.
Under besöket hos Bond art and science måste jag ha missat att styra om Qik-applikationen i min videomobil (Nokia N95 8Gb) från 3G till WiFi. Jag livestramade glatt under fyra minuter och kostnaden blev 971 kronor och 30 öre. Tack USA AT&T Mobility för det! Under NY-besöket var jag bland annat inne i AT&T:s butiker och förhörde mig om kontantkortslösningar för mobilsurf. Icke sa nicke. Innan du läser vidare kan du väl titta på filmen (hos Qik eller här i bloggen). Varje sekund kostade 4 kronor att ladda upp. Ju fler som tittar ju billigare blir min CPM. (Inlägget fortsätter efter filmen).
Återstår en extra tusenlapp att kostnadsundersöka. Väl medveten om taltaxan undvek jag att ringa och var kort när folk ringde mig. Likväl blev det en dryg halvtimmes mobilsnack. Det kostade cirka 11 kronor per minut att ringa ut och lika mycket att ta emot samtal från Sverige. I Sverige är dagspriset på mobilt bredband (begränsat till 384 Mb/s och 1 Gb/månad) 99 kr/månad. Precis lika mycket kostar 1 Mb i New York med AT&T, inklusive 3:s tror jag relativt lilla pålägg. Eftersom jag småsurfade lite med min talmobil (HTC Touch Cruise) och hanterade ett gäng SMS blev det orsaken till den andra extra tusenlappen.
Naturligtvis suger dom utländska taxorna, men det enda jag är riktigt sur över är taxorna för internationell roaming av mobi datatrafik. Någon sa till mig att operatörerna har inga incitament att göra nåt åt det. Dom drar ju in rejält med pengar den vägen och alternativen är mer eller mindre krångliga för kunderna. Det finns gott om rykten som säger att Google skall bli en mobiloperatör. Det kan vi ju hoppas på så länge.
För säkerhets skull vill jag påpeka att jag fortfarande är en nöjd 3-kund. När jag gnisslar ibland så oljar dom på ett trevligt och effektivt sätt.
I fredags fick jag tid att testa minkarta.se. Den webbplatsen är ett nav i en radda kart-baserade tjänster som utvecklas av entreprenören Ted Valentin (tidigare bla uppsatser.se). Dom kartor Ted hittills släppt lokaliserar och recenserar sushiställen, caféer, restauranger och ställen med WiFi (trådlöst internet). Han säger sig i den nya satsningen vara inspirerad av tjänster som Jaiku, Yelp och delvis Craigslist. Jag testade i fredags att lägga till, och recensera, Café Frapino där jag hänger ibland.
Bara det faktum att Ted på egen hand lyckats åstadkomma flera tjänster genom att masha ihop sina lösningar med Google maps är fascinerande i sig. Till hjälp har han ett nätverk vänner och bekanta som snabbt fyller på med innehåll. Naturligtvis är hela kalaset designat med social funktionalitet. Registrerade användare, som jag, får en egen karta (http://www.minkarta.se/Richard_Gatarski) vilken samlar såväl användarens recensioner på dom olika anslutna kartorna (sushi, wifi, café, etc) som kontakter med andra användare. Det dröjde inte många timmar innan min första "vän" hörde av sig och vi kopplade ihop oss.
Framtiden får utvisa om Ted lyckas med alla sina kartor. Personligen undrar jag om just WiFi-kartan blir en hit, med tanke på att mobilt bredband verkar bli allt populärare och minskar behovet av WiFi. Men det intressanta är att Ted kan hitta på något såpass elegant, få igång det och låta marknaden styra var det hela tar vägen. Det är redan bra och vissa delar lär förmodligen bli kanon. Fast, på ett praktiskt plan är det än så länge mindre bra i min mobiltelefon (HTC Touch Mobile, WM6). Även om i princip hela sajten presenteras, så är den tung (mycket data som laddas ned) och själva platsmarkeringen på en lokal karta verkar inte fungera).
Jag sitter just nu på InsamlingsForum 2008 (har ett avslutande key note där i morgon) och lyssnar på ett superintressant föredrag från Cancerfondens medarbetare som jobbar med Rosa Bandet-kampanjen. Samtidigt experimenterar jag en del och filmar föredraget med min minsta videokamera. Ungefär i halvtid, när jag byter batteri, tittar Cancerfondens utvecklingschef lite undrande på kameran.
Då slår det mig att vi (som föreläser) bör nog inleda med att försöka på grepp på hur deltagarna (publiken) tar in ljud och bild samt eventuellt till och med kopplar upp sig live. I går hos NITA/ULL var det en mindre grupp (ca 30 pers), så jag kunde lätt se att ingen filmade (förutom jag :-) och en deltagare var uppkopplad med laptop. Här i rummet verkar det bara vara jag.
Alltså, inta scenen. Le. Ta några djupa andentag. Svep blicken över rummet för att få ögonkontakt och kolla deltagarnas mickar och kameror. Man kanske till och med skall fråga om det är någon som filmar eller spelar in ljud?
I går vid lunchtid publicerade jag ett inlägg om nya stockholm.se (på engelska eftersom jag tycker beta-strategin är intressant för resten av världen). Även om min text var klar i princip under lanseringen på morgonen den 6 maj, så väntade jag nästan ett dygn eftersom stockholm.se i princip låg nere den tiden. Jag valde också en vinkling som handlade om den världsunika (?) interaktiva/sociala designprocessen. Dock noterade jag problemen för att ingen skall tro att jag mörkade dom. Lite surt var det, för sajten fungerade när jag prövade i tunnelbanan på vägen till lanseringseventet, men väl på plats så hade den gått ner…
Stockolm är big business. Stockholm.se är en relativt stor webbplats. Det är inte ovanligt (snarare vanligt) att större omarbeten strular när trafiken släpps på. Man måste vara beredd på det och förbereda sig såväl mentalt som taktiskt. Trots många inblandade kommunikationsproffs får jag ett intryck av att det gjordes och görs en hel del missar. Samtidigt verkar tänket ha varit "svara på frågor och tona ner" i stället för att löpande informera och konversera. Det bästa med misstag är att vi kan lära oss av dom Låt mig först rekapitulera vad som hänt/synts och därefter föreslå hur dom ansvariga kunde tänkt om (det värsta skulle hända som faktiskt hände).
I förmiddags gjorde jag 10:50 en liten googling på "nya stockholm.se" (bilden visat träff nr 11-16) för att få en uppfattning om reaktionerna i traditionella medier. Några axplock. SvT ABC publicerade dagen efter, dvs den 6 maj klockat 17:10, "nyheten" Problemfylld invigning av nya stockholm.se (ingen möjlighet att kommentera). Det är frågan om en cirka 20 raders textnotis och ett 49 sekunders videoinslag. Uppläsaren beskriver webbplatsen som "ett 650 miljonersprojekt", vilket är ett rätt grovt faktafel (webbplatsen lär ha en budget på drygt 8 miljoner). Finansborgarrådet Sten Nordin lyckas dock i TV få med "å andra sidan så visar ju det behovet att det finns ett stort tryck och en stor efterfrågan på en aktiv och en bra hemsida". Dagens media publicerar på lanseringsdagen kl 11:05 Stockholm stad bygger sajt för 8 miljoner. Dom 14 raderna, som verkar bygga på tidigare en PR-insats från Creuna (se nedan), avslutas med "Nya Stockholm.se" lanseras idag, alltså inte ett ord om problemen. Men kommentarerna är många, närmare 50, och kritiska. Den första "Användarvänlig? Vore ju bra om siten funkade, kommer ju inte ens in på den…". Metro skrev Krasch direkt för Stockholm.se (uppdaterad 6 maj 18:48, går inte att kommentera). Det är frågan om en liten notis som lyfte fram lanseringsproblemen och kort berättar om designarbetet och nya finesser. I den uppdaterade versionen skriver dom i alla fall "Nu funkar sajten igen, kolla in den genom att klicka här". Internetworld och systertidningen Computer Sweden skrev "Krasch vid premiären för Stockholm.se" och publicerade artiklar den 6 maj kl 14:24 respektive 16:54. Journalisten Linus Larsson använde uttryck som "magplask" och "säckade webbplatsen helt ihop". Han kontaktade Malin Westlund, pressansvarig på Logica, som bekräftade att det var en trasig lastbalanserare som orsakat problemen. De båda artiklarna har just nu tillsammans 104 kommentarer, de flesta i form av kritiska och insiktsfulla konversationer om dom tekniska problemen.
Jag gjorde 11:25 en lika hastig sökning i knuff på "stockholm.se" och fick en liknande bild som den via google. I bloggosfären var första träff Roll-back för buggig Stockholm.se på EPiServer som publicerades 8 maj 9:44 (0 kommentarer). Alltomvallentuna skriver 7 maj 8:55 Trög start för storsatsning på webben (0 kommentarer) och "de lösningar som vi har på mitt företag hade kostat en hundradel mot detta". På lanseringsdagen bloggar Mymarkup klockan 15:50 Problemfylld premiär för nya Stockholm.se (0 kommentarer). Lite tidigare gratulerar 24timmarsbloggen klockan 12.24 Nya stockholm.se och beskriver diplomatiskt problemen som "sådant som händer de första timmarna". I dom fem kommentarerna kan man inom ett dygn se att representanter från stockholm.se är med på noterna. Bra!
Intressant nog verkar Logica (fd WMdata) på sin webbplats inte med ett ord nämna eller kommentera den aktuella händelsen. I alla fall inte bland pressmeddelandena eller genom en sökning på "stockholm.se". Creuna är den "full service digital digital agency" som tidigare (odaterat) stolt berättat att dom "valt att lansera nya stockholm.se med en beta-version". Den 6 maj skriver dom i nyheten Lansering av stockholm.se om "störningar i IT-driften, som ligger utanför Creunas ansvarsområde". Samtidigt passar dom på att informera om tankarna bakom och framöver när det gäller utvecklingen av nya stockholm.se. Inte heller hos EPiserver finns mer än den årsgamla beskrivningen av beta.stockholm.se som kundcase.
Varumärkesbyrån Rewir (årets PR-byrå), som också är inblandad, verkar inte nämna saken med ett ord (rewir.se har ingen sökfunktion), förutom att dom listar Stockholm stad bland kunderna. Samma sak gäller Publik kommunikation som "ser ditt företag ur ett utifrånperspektiv, gör en journalistisk värdering av era nyheter och hjälper dig att nå ut med dem". När det gäller stockholm.se står dom enligt egna uppgifter den 18 januari för "redaktionell rådgivning och översyn av texterna" i stockholm.se.
Observera här att jag bara snabbtittat på vad gamla och nya medier säger om nya stockholm.se. Vad användarna tycker och känner, såväl internt inom Stockholm stad som invånare och besökare, är en helt annan fråga. Ingen verkar bry sig om dom (oss). Jämför irritationen hos bankkunder när man inte kan sköta sina bankärenden på nätet pga tekniska problem.
Jag lider med dom som just nu kämpar med att få rätsida på stockholm.se. Det är lätt att sitta här (hemma, på en lunchrestaurang, på kontoret) och tycka. Men jag har ändå svårt att förstå hur oförberedda alla verkar. Varför har "version 0.8" försvunnit från ingångssidan? Varför nämns det inte någonstans på första sidan att det är tekniska problem och vad det kan innebära för användarna/besökarna. Inte heller pressmeddelandena innehåller något för dom som vill veta mer. Där för övrigt dateringen verkar fishy (Olin avgår en vecka efter Nordin tillträtt) och gamla länkar funkar inte.
Avslutningsvis några råd från mig. Dom handlar alltså i grunden om att vi måste alltid förbereda oss på att en webb(re)lansering kan innebära stora tekniska problem. Det är ingen nyhet för (riktiga) kommunikationsproffs att man löpande skall förse omvärlden med information. Förr i tiden var man tvungen att ordna presskonferenser. Idag räcker det (nästan) med att ha en blogg. Och där måste det finnas mer en dygnsgamla, korthuggna och meningslösa tuggor.
Tänk om:
Det är inte bara traditionella journalister som undrar.
Se till att det på webbplatsens ingångssida finns en länk till relevant information (gärna på engelska eftersom åtminstone jag skickat internationella pingar).
Starta en "krisblogg" och säg löpande (varje timme) något. "Vet inte mer just nu" är bättre än tystnad. Tillått kommentarer och frågor samt besvara dom omedelbart.
Bevaka och deltag i de konversationer som garanterat uppstår i mass- och sociala medier. Inte bara för att ge din syn på saken, utan också för att lära dig. Vem vet, CS/Internetworlds kommentatörer är ofta webbtekniker och kanske har lösningar på lut?
Gör som Sten Nordin, se till att alltid få med en positiv (och ärlig) vinkling på saken.
Påminn oss om att mod innebär risk. Dom som vågar lansera en ny webbplats med nya idéer och social teknik kan göra sig illa. Det är inte speciellt kul att vara taskig mot den som sätter personlig ära och pengar på spel för att bryta ny mark.
(Det tog en bra stund att skriva det här inlägget. Och till råga på allt så upptäckte jag sent på kvällen att weconverse.com hade drabbats av en hacker-attack,. Så jag fick städa upp och uppgradera till senaste versionen av WordPress. Nu när jag äntligen publicerar noterar jag att dialog.stockholm.se idag klockan 16.32 skrev Äntligen är problemen med nya webbplatsen stockholm.se åtgärdade, Där står bland annat "Orsaken till störningen var teknikproblem hos hos driftsleverantören".)
Jag (och förmodligen många andra, oklart vilka) fick precis ett mejl från Rebecka Ioannidis Lindberg, Marknadschef på Sveriges Radio. Hon skrev:
Hej! Här kommer min stora stolthet, Programhittaren, som har premiär denna vecka. Det är ett ljudtest/matchmaker där du får flippa och floppa ljud. I slutet trillar det ner tre program i "Min radio" som passar just precis dig! Testa så får du se - det är helt AUTOMAGISKT! Och glöm inte att klicka på "Reklamfilmen" på sajten. Den går upp på bio den 9 maj över hela landet. sr.se/programhittaren Hej svejs och ha det så kul! /Reb
Kul saker som folk är stolta över måste man ju kolla, så det gjorde jag. Det kan du också göra det på programhittaren. Och den, eller rättare sagt idén bakom, verkar mycket intressant. Fast jag är inte säker på om programhittaren är en bra grej, men den ger massa spännande tankar. Som "va kul det var att känna på ljud och dissa/hissa"; "hmm, hur lång tid tar den här valprocessen"; "snygg grej och läckra ljud"; "varför finns det ingen tyck till om programhittaren och ingen widget". Efter dom första valen bestämde jag mig för att hissa vissa typer av musikinslag och dissa resten direkt. Som resultat fick jag möjlighet att ladda ner min "nya radio". En sak är säker, den hade inte fattat vad jag tyckte, men det går säkert att ordna.
Inom parantes är det en annan fråga om ett svenskt public service företag skall hålla på med sånt här. Och det är en förmodligen mycket påkostad reklamfilm som går upp på bio nu, det lär bli debatt om den med.
Men jag jag tackar ändå för att programhittaren kom till. Mig veterligen har ingen gjort nåt liknande förut. Någon annan som vet?
Posts (sv/en)
speech synth (sv)
Entries (RSS)